Jag vet att vi i Sverige är priviligerad med gratis sjukvård och högkostnadsskydd. Tyvärr kommer inte det här bli något hyllningsinlägg utan ett inlägg om min upplevelse av att få hjälp när jag behövt den som mest.
Ni kanske har hört uttrycket ”du måste vara frisk för att orka vara sjuk”? Det är skrämmande hur väl det stämmer.
Jag är fjorton år och har blivit diagnostiserad med anorexia. Går till Hudiksvalls sjukhus och blir vägd en gång i veckan. Visste att om jag dricker tillräckligt med vatten innan så visar vågen plus. Sitter med mamma på BUP och någon barnpsykolog säger att om vi åkte till Ikea ihop så skulle det nog kännas lite bättre? Jag slutade gå till BUP efter den gången.
Jag är tjugotre och klarar inte av att gå till skolan. Det känns som om jag inte kan andas och jag vill inte längre existera. Jag drömmer om att flytta till en stuga i skogen och sitta där tills allt är över. Jag tar all min kraft och går till vårdcentralen. Har skrivit ner allt jag vill säga på en lapp. Fem minuter tar det innan en inhyrd läkare säger att jag borde prova antidepressiva och mer kan de inte göra. Går därifrån med känslan av att det aldrig kommer bli bra.
Jag är tjugofyra och besöker vårdcentralen. Dom antidepressiva medicinerna jag fått fungerar inte. Jag mår bara sämre och har tagit en paus från skolan. Har googlat och läst på. Fått pepp från vänner och familj. Vi tror alla att det faktiskt kan vara en bipolär sjukdom som jag har. Det är inte normalt att må som jag gör. Jag ber läkaren om en remiss till psykiatrin, jag vill bli utredd på riktigt. ”Du måste ha provat många fler mediciner för att få komma till psykiatrin och du måste må mycket sämre, det är väl inte fara för ditt liv”?
Jag är tjugosex och har fått tid hos en privat psykiatriker i Stockholm. Jag får ny medicin men någon bipolär sjukdom tror han inte på utan jag är allergisk mot krav. Jag som precis avslutat en femårig civilingenjörsutbildning förstår inte riktigt hur det går ihop men går därifrån med två nya recept men utan att känna mig ett dugg bättre.
Jag är tjugoåtta och deprimerad igen. Ringer min läkare och får nya mediciner utskrivna. ”Du är nog bipolär säger han”.
Jag är tjugonio och har blivit remitterad till affektionskliniken som är specialiserade på bipolära sjukdomar. Jag blir utskälld av min nya läkare för att jag äter helt fel mediciner. Varför äter jag mediciner mot epilepsi och depression när jag behöver stämningsstabiliserande medicin mot bipolär sjukdom?
Jag ringer pappa och gråter, jag skulle ju äntligen fått hjälp.
Så står jag här idag. Äter sex olika mediciner. Mår fortfarande inte bra. Har sedan jag började på den affektiva mottagningen för ett år sedan träffat tre olika läkare. Imorgon ska jag dit igen för att diskutera min medicinering med min läkare, som ska sluta.
Hur kan det finnas så otroligt lite kunskap om psykisk ohälsa hos sjukvården i dagsläget. Jag lider med alla unga människor som söker hjälp för första gången och går därifrån med en karta piller och ett ”det är väl inte så farligt, du vill ju leva”.
Det har tagit mig femton år att få rätt diagnos. Det är halva mitt liv. Jag har kämpat med nävar och klor fast jag inte orkat. Utan min familj och mina vänner hade jag aldrig varit där jag är idag. När jag inte orkat mer har de orkat åt mig. Men vad händer med de som inte har ett socialt skyddsnät? De som besöker psykakuten ensamma och blir hemskickade med någon sömntablett och att de ska vila lite extra. Vad händer egentligen med alla de som inte får hjälp?
Snälla svensk sjukvård, alla läkare och den svenska psykiatrin; get your shit together och börja lyssna på era patienter.
Hippokrates skrev för ca 2500 en ed som än idag används inom läkaryrket. ”Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Det är konstigt hur något så självklart ska vara så svårt att utföra i praktiken. Aldrig har jag mött en läkare vars fokus varit på att trösta. Fokus har ALLTID varit att så fort som möjligt hitta en snabb lösning dvs skriva ut medicin.
Tänk på det ni som arbetar inom sjukvården nästa gång ni har en patient framför er. Alltid trösta. Ofta lindra. Om möjligt bota. I den ordningen.
